Mi casa es tu casa

Efter många påtryckningar från diverse håll har jag kommit fram till att det börjar vara dags att uppdatera min blogg. Det börjar visst vara en tid sedan sist… Det är inte det att det inte skulle ha hänt något, snarare tvärtom. Dessutom måste jag erkänna att det här bloggandet nog var lite nyhetens behag. Men som sagt, nu känner jag mig tvungen att tillkännage att jag fortfarande lever och mår bra.

På knappa två månader hinner rätt mycket hända, så jag får återkomma med mera detaljer i nästa inlägg (som förhoppningsvis inte låter vänta på sig två månader till!). Vi har rest en del, t.ex. besökte vi ”Latinamerikas största kulturfestival” El Cervantino i Guanajuato. Så hemskt kulturella var vi inte, men staden, som för övrigt finns på UNESCO:s världsarvslista sedan 1988, var mycket fin och värd den olidliga 12-timmars resan (normalt tar det inte så länge, men vi åkte med en ”organiserad” resa… För sista gången). Vi har också hunnit med några besök i huvudstaden, där det förstås finns hur mycket som helst att se. Tyvärr har vi också varit tvungna att stanna här i Cuernavaca flera helger, eftersom det tär på både plånbok och hälsa att resa (och allt emellanåt måste man göra lite skolarbete också). Vi har dock gott om tid att resa under vårt sex veckor långa jullov :). Jippii!

Eftersom det är så länge jag skrivit något tänkte jag kompensera med lite bilder. Jag skall därför berätta lite om huset där jag bor. Förstås är det på många sätt annorlunda än ett finländskt hus, främst vad gäller isoleringen, vilket jag fick prov på när det kom en riktig köldknäpp för någon vecka sedan. Under dagarna var det ungefär som det kan vara i juni i Finland (hehe… dvs. inte så hemskt kallt, men nog så att man behövde en långärmad. Och när man är van med +30 känns det förstås kallt när det går ner till +15). Under nätterna kan det dock bli riktigt kallt, mellan +5 och +10, och när man inte ens har ordentliga fönster och endast en filt och ett lakan att sova med känns det nog. Dessutom är husen gjorda av sten så när de en gång kyls ner är det kallt inomhus! Det finns inte något sätt att värma upp det igen, så enda lösningen är att sätta på sig alla sina kläder. Jag liknade en Michelin-gubbe när jag gick och sova :). Nu är vädret nästan tillbaka till det normala, som tur. Det är nog kallare än de första månaderna, men efter att ha fått väderleksrapporter från Finland så har jag nog ingen rätt att klaga. Det räcker nog till med värme åtminstone på dagarna.

Min gata. Spana noga in den fina beläggningen på gatan.

Vardagsrummet

Vårt hus är i två våningar, i nedre våningen bor det äldre paret som äger huset, och vi utisar bor uppe. Jag bor med två pojkar från Australien och två flickor från Canada. De åker dock hem redan i december, så jag är den enda som stannar. Efter att ha besökt andra hus har jag märkt att vårt är ett mycket bra hus och därför tror jag att jag skall bo kvar här även på våren. Vi har alla eget rum, förutom pojkarna som delar ett rum, och jag har t.o.m. eget badrum! Dessutom finns det ett vardagsrum och ett mycket välutrustat kök. Det finns t.o.m. en potatisstamp och en mixer! Tyvärr är det för det mesta inte så rent, eftersom alla inte är så renliga av sig som mig… Men jag lagar nog mat alltid nu som då. Och havregrynsgröt förstås. Det blir dock rätt ofta att äta ute, eftersom det är så billigt här.

Mitt rum är ingen lyx (lägg märke till den turkosa väggen), men jag trivs bra i det och det är tillräckligt stort. Det viktigaste är ju trots allt att ha en säng och att man kan stänga dörren om sig när man känner för det. Och en fläkt har jag också :). Den behövs dock inte lika ofta nu som i början.

Det här är mitt alldeles egna badrum. Jag tror att jag anmärkte lite på duschen i ett av de första inläggen, men jag har efter lite empirisk undersökning kommit fram till att jag är lyckligt lottad som har en så bra dusch. Trycket är förstås inget jämfört med någon dusch som jag någonsin använt i Finland, och dessutom kommer strålarna ganska glest, men det är trots allt den bästa jag stött på här i landet. En stor fördel är också att jag aldrig behövt duscha i kallt vatten.

Som sagt trivs jag mycket bra i mitt hus. Ägarna är trevliga och alltid när något går sönder (har hänt ett antal gånger, t.ex. gick låset på min dörr sönder så jag inte fick upp den, lampan och strömbrytaren har varit sönder i wc:n, och rören under lavoaren gick sönder så att allt vatten rann ut på golvet) har Papa Berna fixat det snabbt. Dessutom bor jag mycket nära skolan (men ändå lyckas jag med att komma för sent alltid nu som då… Jag tror att jag anpassat mig lite för bra till den mexikanska livsstilen).

Till sist en skylt som finns på min badrumsdörr. Den återspeglar mycket väl den mexikanska skylt- och förbudskulturen. Jag fick ett smakprov redan i flyget på vägen hit: på filten som delades ut stod det nämligen att den tillhör flygbolaget och att det är ett brott att föra den ut ur planet. Längs med motorvägarna finns ett otal olika skyltar, t.ex. att man inte skall köra för fort, att man skall använda säkerhetsbälte, osv. En gång såg jag t.o.m. en skylt som uppmanade till att följa skyltarna! Det lustiga är dock att trots överflödet av skyltar är det ingen som bryr sig om dem. Det är inte helt ovanligt att se en förbjudet-att-slänga-skräp-skylt med en stor skräphög under… När man besöker mitt badrum uppmanas man alltså att inte slänga papper i toaletten (vilket tog en tid att vänja sig med). Det är förstås bra att upplysa ovetande utlänningar om detta. Men vem skulle i sin vildaste fantasi komma på tanken att göra upp eld i badrummet?

Taxco

Följande dag, på söndag, var det dags för en ny utflykt, denna gång till silverstaden Taxco. Tyvärr var vädret inte det bästa, det regnade och var kallt, men vi bestämde oss för att njuta av dagen ändå. Taxco är en av de bäst bevarade städerna från kolonialtiden, och är därför en mycket trevlig liten stad. Den ligger högt uppe i bergen och således är alla gator mer eller mindre uppåtlutande (eller neråtlutande, beroende på hur man ser på saken). Staden är känd för sina billiga silversmycken, så en mer eller mindre obligatorisk souvenir är därför ett smycke av något slag. Och visst var det billigt!

Stadens mittpunkt är den mycket vackra kyrkan. Den var dock finast från utsidan, eftersom den är gjord i churrigueresque-stil (vilket innebär att varje yta dekorerades på något sätt och insidan blev därför lite för överväldigande för min smak).

Den andra sevärdheten är Jesusstatyn som blickar ut över staden. Den är stor, men kan ändå inte riktigt jämföras med den i Rio de Janeiro. Utsikten är dock otrolig även en mulen dag.

Resten av dagen tillbringade vi i de otaliga små butikerna, där man också kan hitta annat än silver. Skörden för min del blev två armband och ett par örhängen + några andra småsaker. Dagen gick snabbt och plötsligt var det dags att åka hem. Damen vid busstationen bjöd dock på en mindre trevlig överraskning: den sista bussen tillbaka till Cuernavaca var full! Som tur var hon hjälpsam och vi fick plats på en buss som skulle till Mexico City. I normala fall åker den förbi Cuernavaca utan att stanna, men de gjorde ett undantag för oss och släppte av oss vid infarten till staden. Vi var dock tvungna att betala för en resa till Mexico City, dvs. dubbelt mera än en biljett till Cuernavaca, men vi kom i alla fall lyckligt fram och bussen var jättebekväm.

Xochicalco

En lördag för en och en halv vecka sedan hade vi en lite annorlunda föreläsning. Orsaken var att vår lärare i Historia de México kommer att åka till Grekland på en konferens och därför måste vi på något sätt ersätta de förlorade föreläsningarna. Vi släpade oss alltså till skolan på en lördag (hemska tanke), men som tur var det inte där vi skulle tillbringa dagen. Vi satte oss istället i lärarens stora paketbil, lyckligtvis utrustad med säten, och styrde kosan mot Xochicalco. Sammanlagt var vi sju flickor plus läraren, men endast tre av oss deltar i kursen. De fyra övriga var alltså helt frivilligt med (läraren sade att vi fick bjuda med vänner, eftersom bilen är så stor att det ryms åtminstone tio stycken. Visst var den stor, men den hade nog plats bara för åtta…)

Xochicalco är (enligt min allvetande guidebok) en av de mest sevärda arkeologiska platserna i Mexiko och definitivt den mest besökta i Morelos (delstaten som Cuernavaca befinner sig i). På sin tid, runt 700-900 e.Kr. (dvs. innan Kolumbus) var Xochicalco en viktig stad, men den dog ut innan spanjorerna kom. Därför upptäcktes den relativt sent, först någon gång i början av 1900-talet. Idag har man grävt fram och restaurerat ungefär en tredjedel av staden.

Det som man idag kan se är främst det ceremoniella centrumet, dvs. pyramider som fungerade som tempel, några vanliga hus finns förstås inte kvar. Till de viktigaste sevärdheterna hör en pyramid med en befjädrad orm. Ormen var en mycket viktig gud, Quetzalcóatl. Soliga dagar lär också observatoriet vara värt ett besök. Typiskt nog var det mulet (eller på sätt och vis var det ganska tur, annars hade det säkert varit olidligt hett), så vi blev inte så hemskt imponerade av det.

Hur som helst var Xochicalco värt ett besök, speciellt när man har en antropolog som guide. Det är dock mycket tröttsamt att besöka arkeologiska platser, så vi blev alla helt slut (förutom läraren förstås). Därför var det bara de två tappraste, jag och den japanska flickan, som orkade ta oss runt hela platsen ända ner till spelplanen. På denna plan spelade man ett sorts bollspel. Tyvärr känner man inte riktigt till reglerna, men det finns saker som tyder på att man förflyttade bollen med höften eller armbågen och att det lag som vann offrades till gudarna (lite omvänt synsätt kanske, men enligt deras tro var det en stor ära att bli offrad och för gudarna dög endast de bästa, dvs. de som vann).

Besök hos Farbror Doktorn

För två veckor sedan blev jag ordentligt förkyld. Lite konstigt kanske med tanke på att jag borde vara van med kallt. Alla utisar har dock varit förkylda i något skede så jag antar att det inte bara är mig det är fel på. Antagligen har det något att göra med klimatombytet och den ständiga luftkonditioneringen att göra. Hur som helst blev jag sjuk och fick hosta. Min strategi var att vänta ut förkylningen och jag tänkte att det nog går över förr eller senare. Jag lyckades dock inte övertyga Mama Feli och Papa Berna (de som äger huset vi bor i) om detta. De hörde naturligtvis att jag hostade (ni som har varit med om min hosta vet att det kan låta ganska hemskt) och tyckte att jag skulle besöka en läkare. Eftersom jag i allmänhet försöker undvika att gå till en läkare så mycket som möjligt försökte jag övertyga dem om att min hosta inte är så illa som den låter och att om jag inte är bättre nästa vecka går jag till en läkare. Trots mina protester bestämde de att Papa Berna skulle köra mig till en läkare. Vi begav oss så iväg till en privat läkare som hade sin mottagning ganska nära vårt hus.

När vi kom fram var mottagningen förstås stängd (fast den borde ha varit öppen enligt de öppethållningstider som fanns på väggen), vad annat kan man vänta sig här. Som tur hade grannen numret till doktorn (det var faktiskt en ”doctora”, dvs. en kvinnlig läkare) så Berna ringde och frågade när hon skulle komma tillbaka. Svaret var att hon skulle komma om ”tio minuter” så vi satte oss ner på trottoaren för att vänta. Eftersom tio minuter sällan betyder mindre än tjugo tänkte jag att kanske hon kommer inom 45 minuter, 30 om vi har tur. Redan efter 20 blev Berna otålig och tyckte att vi skulle ringa på nytt. Svaret var att hon skulle komma tillbaka snart. Vi väntade så ytterligare åtminstone 20 minuter och han tyckte igen att vi skulle ringa. Jag tyckte det var lite onödigt men lät honom ringa ändå. Läkaren sade att hon just startat och skulle vara framme riktigt strax. Efter att han ringt ännu en fjärde gång kom hon så slutligen rusande men då var Berna nästan arg på henne. Fast vi väntat en timme sittandes på trottoaren tyckte jag inte alls att det var så farligt som han verkade tycka.

Läkaren var rätt ung, kanske i 30-årsåldern. Mottagningen liknade inte alls en läkarmottagning, snarare en frissa. Man såg rakt in i vänterummet från gatan, eftersom det bara fanns ett galler (ungefär som i ett fängelse) ut mot gatan, ingen riktig vägg. Som tur fanns det dörr till läkarens rum och vi gick in dit.

Läkaren frågade vad jag hade för fel och så kollade hon snabbt i halsen och öronen och inom ca 2 minuter hade hon konstaterat att jag har ”faringitis aguda”, dvs. en inflammation i halsen. Jag tyckte förstås att det gick lite väl snabbt, men inte kunde jag riktigt säga emot heller. Hon ansåg att jag behöver antibiotika så hon gav mig en spruta (de verkar vara väldigt ivriga att använda antibiotika här, en vän fick antibiotika mot en ögoninflammation som visade sig att inte var någon inflammation). Dessutom gav hon mig tre olika mediciner som jag skall ta flera gånger per dag. Jag känner mig nästan som en pensionär. Dessutom måste två av dem tas med mat, eftersom de är så starka. Jag tror inte att min mage riktigt gillar dem, men de verkar ändå fungera eftersom jag är så gott som frisk nu.

Hela besöket tog dryga 10 minuter och för det betalade jag 20 euro, inklusive två av medicinerna. Den sista medicinen måste jag själv köpa från apoteket. Jag gick därför till apoteket med mitt recept på trettio tabletter. Tyvärr hade de bara burkar med 20, så jag frågade om det är möjligt att köpa två burkar. Det var inget problem, trots att receptet endast var för 30 tabletter, men apotekaren tyckte att medicinen var så dyr (knappt fem euro) att det är bättre att jag tar en burk och kommer efter en till om det inte har gått om efter den första burken. Eftersom jag fick behålla receptet och de inte skrev något på det kan jag gå och ta ut hur många burkar som helst om jag vill. Jag har dock inte riktigt någon orsak till att göra det så jag tror jag låter bli.

Som tur överlevde jag läkarbesöket, men jag har ingen lust att gå tillbaka om det inte är absolut nödvändigt. Det verkade nog vara en bra läkare (trots att hon enligt visitkortet studerat på Kuba), men jag gillade inte riktigt att hon gav antibiotika och så många olika mediciner. Förhoppningsvis lyckas jag hålla mig friskare framöver.

Skolframgångar

Det är ett tag sen senaste inlägget, men oroa er inte, jag är fortfarande här! Den största orsaken till att jag inte hunnit skriva något är att de första proven var förra veckan. Här är systemet tre delprov samt en sluttent i varje kurs. Terminen är fyra månader lång, vilket innebär att vi har prov varje månad. Fördelen med systemet är att det inte blir så mycket att läsa till varje gång, men det räcker nog till ändå när allt är på spanska. Proven skall förstås också skrivas på spanska, men jag måste säga att det gick bättre än jag trott. Som tur får vi använda ordbok! Speciellt långa eller invecklade utläggningar blir det förstås inte, på grund av den låga nivån på språkkunskaperna och tidsbegränsningen. Vi skriver nämligen proven under lektionstid, dvs. vi har bara en och en halv timme på oss. Jag blev nog färdig i tid i alla prov, men jag brukar ofta vara bland de snabbaste ;).

Vi har redan hunnit få resultaten från proven och jag kan inte vara annat än nöjd. Två av lärarna tyckte att jag skrev mycket bra (eftersom ingen annan skryter för mig måste jag göra det själv ibland :)). Jag tror dock att de är lite snällare med oss utisar eftersom vi inte kan språket så bra. Dessutom är de betydligt generösare med poängen här än i Finland.

På allmänhetens begäran är jag tvungen att skriva lite om skolsystemet i allmänhet. Det blir säkert lika trist som det låter så det är tillåtet att hoppa över detta stycke :D. Tyvärr är jag inte så jätteinsatt ännu, men jag kan dela med mig av det lilla jag vet. I Mexiko är det inte lika vanligt att ta magistersexamen som i Finland, utan många nöjer sig med en kandidatexamen. Därför är studietiden också kortare än hos oss. En lustig detalj är att man räknar hur många terminer man studerat, inte år som vi gör. Det låter därför ganska hemskt att säga att jag är inne på min sjunde (!) termin. Får mig att känna mig ännu äldre… Mexikanska studerande är i genomsnitt yngre än oss eftersom de börjar studierna genast efter gymnasiet. På vårt campus finns förutom universitetsstuderande även gymnasieelever, så ibland känns det lite som att vara tillbaka i högstadiet.

I allmänhet är mexikanska studerande mycket flitigare än finska. Det beror delvis på att de betalar mycket (läs mamma och pappa betalar, och kan därför sätta lite press på sina ungar) för sin utbildning och delvis på att man är tvungen att göra saker hela tiden. En stor chock för en som kommer från slappa Finland är att närvaroplikten är så sträng. En kurs som går två gånger i veckan får man vara borta från endast fyra gånger. Dessutom får vi läxor här. Kan ni tänka er så jobbigt! Som tur är mina kurser inte så svåra, så hittills har jag överlevt.

En annan stor skillnad jämfört med Finland är att grupperna är mycket mindre. Här finns inga massföreläsningar med 200 deltagare, utan det rör sig kanske om 10-20 deltagare per kurs. I min historiakurs är vi endast fyra stycken! Fördelen är att det blir mera personlig undervisning, nackdelen att det märks väldigt snabbt om man sover ;). Sättet att lära ut skiljer sig inte så mycket från i Finland och det är helt okej att säga emot läraren om man är av annan åsikt.

Jag märker redan att det är mycket lättare att följa med på lektionerna nu än i början, men att göra anteckningar är fortfarande ganska jobbigt. Med tanke på tenterna är det bättre att anteckna på spanska, eftersom det är lättare att skriva tenten på spanska om man läst på spanska. Det tar dock minst dubbelt så länge som att skriva på svenska och det är mycket svårare att memorera hela meningar att skriva mer. Ofta blir det till att jag börjar på spanska men efter halva meningen har jag glömt hur det hette på spanska så jag fortsätter med svenska. Ibland smyger det in ord på andra språk också så det kan vara rätt kul att läsa till proven :).

Väderuppdateringar 2 – orkanfaran över

Det är roligt att ni läser min blogg och speciellt roligt när ni skriver kommentarer. Mera sånt! Jag är också intresserad av att höra vad som händer i Finland (så att jag kan vara ännu gladare åt att jag är här ;)).

Ni har säkert alla hört om orkanen Dean. Jag tror ni hörde mera om den än vad jag gjorde, faktiskt. Jag känner mig lite isolerad här ibland, eftersom jag varken har dagstidning, ser på TV eller hör på radio. Första gången jag fick veta om orkanen var faktiskt från Daniel. Hur som helst var det ingen egentligen fara här i mina trakter eftersom jag befinner mig mitt i landet ungefär (strax söderut om Ciudad de México). Helt säker kan man ju aldrig vara förstås, men alla som jag pratade med menade att vi är för långt från kusten och dessutom för högt uppe i bergen för att orkanen skall ta sig till oss.

Trots att vi inte direkt drabbades av orkanen fick vi nog känna av den. Redan natten till onsdag blev det kallare och när jag vaknade på onsdag morgon regnade det. Det är mycket ovanligt att det regnar på förmiddagarna här, tidigast brukar det börja vid femtiden och vanligtvis först vid nio eller tio på kvällen. Det regnade dock mer eller mindre hela onsdagen och det var kallt! Nåja, inte som i Finland, men ändå tillräckligt för att vi skulle klaga. Redan på torsdag blev det varmare och idag var det lika hett som vanligt. Vi klarade oss alltså undan orkanen rätt smärtfritt.

Vi är dock fortfarande inne i regnperioden, vilket betyder häftiga regn så gott som varje kväll/natt. För det mesta regnar det hårt och ibland åskar det också. I kväll är det en sådan kväll. Elen for faktiskt för en stund sedan, men lyckligtvis kom den tillbaka efter ca fem minuter.

Skolan rullar på fortfarande. De första proven börjar redan nästa vecka. Vid Tec har de nämligen ett system med tre delexamen och en slutlig, dvs. prov varje månad. Det innebär att på tisdag kan jag fira att jag varit en månad här i Cuernavaca! Tyvärr blir det inte så mycket firande eftersom jag har prov på onsdag och torsdag. Typiskt att man måste studera ibland också!

Maten börjar det gå lite bättre med nu. Jag har nu hittat det mesta jag behöver i MEGA (vi går alltid till MEGA och handlar, det finns åtminstone tre här i Cuernavaca. Som namnet säger är det en ganska stor affär där det finns det mesta). Vissa saker, såsom knäckebröd, surskorpor, leverlåda, leverkorv och färdigskivad ost (de har inga osthyvlar här heller, om någon kommer och hälsar på får ni gärna ta med en!) får jag tyvärr så lov att klara mig utan. Jag måste dock erkänna att jag inte använt spisen en ända gång ännu (gasspis…). Som tur har vi mikro.

Ännu har jag inte hunnit prova alla mexikanska specialiteter, jag blev lite avskräckt ett tag efter att ha provat på olika saker i skolans cafeteria och har därför hållit mig till pålitliga ställen såsom Burger King och Subway. Skolans sushi är dock ätbar och löjligt billigt jämfört med hemma (två euro för 10 bitar). När vi var i México provade jag dock på en mycket mexikansk maträtt, pozole. Det är en soppa gjord på ett slags majs och kött. Min pozole innehöll dessutom räkor. Soppan var mycket god och mättande. Den kan jag rekommendera!

Idag for jag med Johanna (från Finland) till Galerias (vårt favoritshoppingcenter, tyvärr ganska dyrt) för att hon skulle köpa en ny kamera. Naturligtvis frågade hon mig om råd ;). Det blev dock till att vi valde den som var snyggast :). Som vanligt spenderade vi en hel massa tid där. Jämt när vi åker dit eller till MEGA slutar det med att vi kommer hem minst två timmar senare än vi planerat. Hur som helst fick hon sin kamera och vi hann också med lite klädshopping. Vi avslutade dagen med det obligatoriska besöket på MEGA. Vi tog taxi tillbaka hem och jag sade till taxichauffören att vi vill till 3 de Mayo (stadsdelen som vi bor i). Oftast brukar vi säga att vi skall till Tec, men det har hänt sig att de velat ha mer betalt om vi väl framme vid Tec säger att vi vill ända hem (trots att vi bor nära, men man måste köra runt hela campuset). När vi körde på motorvägen frågade chauffören om vi känner till 3 de Mayo och jag svarade förstås ”claro”, helt i mexikansk stil (medge aldrig om det är något du inte vet). Sedan frågade han om vi är på rätt väg och eftersom jag inte hade någon aning svarade jag igen att vi var det. (Kort därefter körde bussen som vi brukar åka med om oss så vi var nog på rätt). När chauffören svängde av motorvägen började jag dock ana att vi inte svängt av på samma ställe som bussen brukar och därför kom in från ett annat håll. Vi erkände dock inte ännu att vi inte visste var vi var utan väntade tills chauffören frågade vart han skulle köra. Han märkte att vi var lite borta och vi svängde om. Jag tyckte ett tag att jag kände igen mig och sade åt chauffören att svänga men tyvärr ledde det oss inte närmare hem. Som tur hade vi en tålmodig chaufför och eftersom vi berättat att vi bor nära Tec sade han att han tar oss dit och så får vi berätta vägen därifrån. Slutligen kände jag på riktigt igen mig när vi körde förbi det bekanta Oxxo och jag sade igen åt chauffören att jag vet var vi är och hur vi skall köra. Han frågade flera gånger om jag är helt säker och jag försökte övertyga honom om att vi faktiskt skall svänga till vänster. Vi kom så äntligen fram och chauffören krävde inte ens mera betalt fast vi varit en god stund på villovägar! Hädanefter säger vi att vi skall till Tec när vi åker taxi :).

En glimt av världens tredje största stad

Cuernavaca har ett exemplariskt läge om man vill besöka Mexico City och dess 23 miljoner invånare (enligt Wikipedia världens tredje största stad efter Tokyo och New York, men jag tror ingen vet exakt hur många som bor där). Vi gjorde vår första, men garanterat inte sista, utfärd dit på lördagen. Resan ordnades av skolan, så vi var ca 25 utbytesstuderande som steg upp tidigt och hoppade in i bussen, nyfikna att se vad staden hade att erbjuda. Resan dit räcker endast en och en halv timme, så staden är ett perfekt resmål för en dag eller två.

Första anhalt var det historiska centrumet och vi började med att besöka Palacio Nacional, som tar upp en hel sida av det enorma torget Plaza de la Constitución. Tidigare bodde bl.a. Hernán Cortes och olika presidenter här, men för nuvarande har presidenten sitt kontor i byggnaden. Till den delen fick man förstås inte gå, men en stor del av ”palatset” var trots allt öppet för allmänheten. Den största sevärdheten är de enorma väggmålningarna av den (världs)berömda konstnären Diego Rivera (Frida Kahlos man). De var verkligen imponerande och värda ett nytt besök. De är så många och detaljerade att man kunde spendera en hel dag bara med att beundra dem.

Den norra sidan av torget tas upp av Latinamerikas största katedral, Catedral Metropolitana, som liksom Palacio Nacional och många andra byggnader i centrum varit på väg att sjunka ner i den sanka marken. På många ställen ser man hur husen står snett och inne i katedralen märker man att golvet lutar. Lyckligtvis har man nu lyckats stoppa katedralen från att sjunka längre ner.

Före lunch hann vi ännu med ett besök till ruinerna av aztekernas Templo Mayor, två tempel som står ovanpå varsin pyramid. Numera finns bara stenar kvar, som antyder var pyramiderna en gång stått, samt några figurer i sten. Det är ändå otroligt att föreställa sig hur det en gång kan ha sett ut.

Efter lunchen hoppade vi återigen in i bussen för att åka genom centrum, längs med paradgatan Paseo de la Reforma (av en slump (?) har gatan som Tec ligger på här i Cuernavaca exakt samma namn), som skapats med Champs-Elysées som förebild. Målet var det världsberömda Museo Nacional de Antropología. Tyvärr var det den tiden på eftermiddagen när man inte är som mest mottaglig för information, men vi kämpade ändå tappert för vår underbara guides skull. Vi hann bara se en liten del av museet, så vi har redan planerat in ett nytt besök dit. Museet berättar mycket ingående om alla kulturer som funnits i Mesoamerika, samt om dagens ”indígenas”, dvs. urinvånarna.

Efter museet var det tyvärr dags att bege sig iväg hemåt igen och vi tog adjö av vår guide och staden. I en stad som denna finns det naturligtvis tusentals saker att se och vi hade bara hunnit få en skymt av den. Nåja, vi lär återvända rätt snart. Ett första intryck kunde vi i alla fall skapa oss. Dessvärre var det inte enbart ett gott intryck. Det första som slår emot en när man kommer in till staden är den otroligt dåliga luften. Den är förstås en följd av de miljontals människor och bilar som finns där. Bättre blir det inte av att staden ligger i en ”gryta”, den är nämligen omgärdad av mycket höga berg. Att ta sig fram i staden är inte heller det lättaste p.g.a. av den otroliga mängden trafik. Ytterligare en följd av att staden är så stor är förstås brottsligheten. Ciudad de Mexico är ingen säker stad, men bara man inte åker till fel del av staden, vet vilka taxin man kan åka med och håller hårt i handväskan klarar man sig nog med sunt förnuft (hoppas jag i alla fall). Trots de negativa sidorna har staden otroligt mycket att bjuda på och jag tror att vi kommer att åka dit flera gånger ännu.