Mi casa es tu casa

Efter många påtryckningar från diverse håll har jag kommit fram till att det börjar vara dags att uppdatera min blogg. Det börjar visst vara en tid sedan sist… Det är inte det att det inte skulle ha hänt något, snarare tvärtom. Dessutom måste jag erkänna att det här bloggandet nog var lite nyhetens behag. Men som sagt, nu känner jag mig tvungen att tillkännage att jag fortfarande lever och mår bra.

På knappa två månader hinner rätt mycket hända, så jag får återkomma med mera detaljer i nästa inlägg (som förhoppningsvis inte låter vänta på sig två månader till!). Vi har rest en del, t.ex. besökte vi ”Latinamerikas största kulturfestival” El Cervantino i Guanajuato. Så hemskt kulturella var vi inte, men staden, som för övrigt finns på UNESCO:s världsarvslista sedan 1988, var mycket fin och värd den olidliga 12-timmars resan (normalt tar det inte så länge, men vi åkte med en ”organiserad” resa… För sista gången). Vi har också hunnit med några besök i huvudstaden, där det förstås finns hur mycket som helst att se. Tyvärr har vi också varit tvungna att stanna här i Cuernavaca flera helger, eftersom det tär på både plånbok och hälsa att resa (och allt emellanåt måste man göra lite skolarbete också). Vi har dock gott om tid att resa under vårt sex veckor långa jullov :). Jippii!

Eftersom det är så länge jag skrivit något tänkte jag kompensera med lite bilder. Jag skall därför berätta lite om huset där jag bor. Förstås är det på många sätt annorlunda än ett finländskt hus, främst vad gäller isoleringen, vilket jag fick prov på när det kom en riktig köldknäpp för någon vecka sedan. Under dagarna var det ungefär som det kan vara i juni i Finland (hehe… dvs. inte så hemskt kallt, men nog så att man behövde en långärmad. Och när man är van med +30 känns det förstås kallt när det går ner till +15). Under nätterna kan det dock bli riktigt kallt, mellan +5 och +10, och när man inte ens har ordentliga fönster och endast en filt och ett lakan att sova med känns det nog. Dessutom är husen gjorda av sten så när de en gång kyls ner är det kallt inomhus! Det finns inte något sätt att värma upp det igen, så enda lösningen är att sätta på sig alla sina kläder. Jag liknade en Michelin-gubbe när jag gick och sova :). Nu är vädret nästan tillbaka till det normala, som tur. Det är nog kallare än de första månaderna, men efter att ha fått väderleksrapporter från Finland så har jag nog ingen rätt att klaga. Det räcker nog till med värme åtminstone på dagarna.

Min gata. Spana noga in den fina beläggningen på gatan.

Vardagsrummet

Vårt hus är i två våningar, i nedre våningen bor det äldre paret som äger huset, och vi utisar bor uppe. Jag bor med två pojkar från Australien och två flickor från Canada. De åker dock hem redan i december, så jag är den enda som stannar. Efter att ha besökt andra hus har jag märkt att vårt är ett mycket bra hus och därför tror jag att jag skall bo kvar här även på våren. Vi har alla eget rum, förutom pojkarna som delar ett rum, och jag har t.o.m. eget badrum! Dessutom finns det ett vardagsrum och ett mycket välutrustat kök. Det finns t.o.m. en potatisstamp och en mixer! Tyvärr är det för det mesta inte så rent, eftersom alla inte är så renliga av sig som mig… Men jag lagar nog mat alltid nu som då. Och havregrynsgröt förstås. Det blir dock rätt ofta att äta ute, eftersom det är så billigt här.

Mitt rum är ingen lyx (lägg märke till den turkosa väggen), men jag trivs bra i det och det är tillräckligt stort. Det viktigaste är ju trots allt att ha en säng och att man kan stänga dörren om sig när man känner för det. Och en fläkt har jag också :). Den behövs dock inte lika ofta nu som i början.

Det här är mitt alldeles egna badrum. Jag tror att jag anmärkte lite på duschen i ett av de första inläggen, men jag har efter lite empirisk undersökning kommit fram till att jag är lyckligt lottad som har en så bra dusch. Trycket är förstås inget jämfört med någon dusch som jag någonsin använt i Finland, och dessutom kommer strålarna ganska glest, men det är trots allt den bästa jag stött på här i landet. En stor fördel är också att jag aldrig behövt duscha i kallt vatten.

Som sagt trivs jag mycket bra i mitt hus. Ägarna är trevliga och alltid när något går sönder (har hänt ett antal gånger, t.ex. gick låset på min dörr sönder så jag inte fick upp den, lampan och strömbrytaren har varit sönder i wc:n, och rören under lavoaren gick sönder så att allt vatten rann ut på golvet) har Papa Berna fixat det snabbt. Dessutom bor jag mycket nära skolan (men ändå lyckas jag med att komma för sent alltid nu som då… Jag tror att jag anpassat mig lite för bra till den mexikanska livsstilen).

Till sist en skylt som finns på min badrumsdörr. Den återspeglar mycket väl den mexikanska skylt- och förbudskulturen. Jag fick ett smakprov redan i flyget på vägen hit: på filten som delades ut stod det nämligen att den tillhör flygbolaget och att det är ett brott att föra den ut ur planet. Längs med motorvägarna finns ett otal olika skyltar, t.ex. att man inte skall köra för fort, att man skall använda säkerhetsbälte, osv. En gång såg jag t.o.m. en skylt som uppmanade till att följa skyltarna! Det lustiga är dock att trots överflödet av skyltar är det ingen som bryr sig om dem. Det är inte helt ovanligt att se en förbjudet-att-slänga-skräp-skylt med en stor skräphög under… När man besöker mitt badrum uppmanas man alltså att inte slänga papper i toaletten (vilket tog en tid att vänja sig med). Det är förstås bra att upplysa ovetande utlänningar om detta. Men vem skulle i sin vildaste fantasi komma på tanken att göra upp eld i badrummet?

Taxco

Följande dag, på söndag, var det dags för en ny utflykt, denna gång till silverstaden Taxco. Tyvärr var vädret inte det bästa, det regnade och var kallt, men vi bestämde oss för att njuta av dagen ändå. Taxco är en av de bäst bevarade städerna från kolonialtiden, och är därför en mycket trevlig liten stad. Den ligger högt uppe i bergen och således är alla gator mer eller mindre uppåtlutande (eller neråtlutande, beroende på hur man ser på saken). Staden är känd för sina billiga silversmycken, så en mer eller mindre obligatorisk souvenir är därför ett smycke av något slag. Och visst var det billigt!

Stadens mittpunkt är den mycket vackra kyrkan. Den var dock finast från utsidan, eftersom den är gjord i churrigueresque-stil (vilket innebär att varje yta dekorerades på något sätt och insidan blev därför lite för överväldigande för min smak).

Den andra sevärdheten är Jesusstatyn som blickar ut över staden. Den är stor, men kan ändå inte riktigt jämföras med den i Rio de Janeiro. Utsikten är dock otrolig även en mulen dag.

Resten av dagen tillbringade vi i de otaliga små butikerna, där man också kan hitta annat än silver. Skörden för min del blev två armband och ett par örhängen + några andra småsaker. Dagen gick snabbt och plötsligt var det dags att åka hem. Damen vid busstationen bjöd dock på en mindre trevlig överraskning: den sista bussen tillbaka till Cuernavaca var full! Som tur var hon hjälpsam och vi fick plats på en buss som skulle till Mexico City. I normala fall åker den förbi Cuernavaca utan att stanna, men de gjorde ett undantag för oss och släppte av oss vid infarten till staden. Vi var dock tvungna att betala för en resa till Mexico City, dvs. dubbelt mera än en biljett till Cuernavaca, men vi kom i alla fall lyckligt fram och bussen var jättebekväm.

Xochicalco

En lördag för en och en halv vecka sedan hade vi en lite annorlunda föreläsning. Orsaken var att vår lärare i Historia de México kommer att åka till Grekland på en konferens och därför måste vi på något sätt ersätta de förlorade föreläsningarna. Vi släpade oss alltså till skolan på en lördag (hemska tanke), men som tur var det inte där vi skulle tillbringa dagen. Vi satte oss istället i lärarens stora paketbil, lyckligtvis utrustad med säten, och styrde kosan mot Xochicalco. Sammanlagt var vi sju flickor plus läraren, men endast tre av oss deltar i kursen. De fyra övriga var alltså helt frivilligt med (läraren sade att vi fick bjuda med vänner, eftersom bilen är så stor att det ryms åtminstone tio stycken. Visst var den stor, men den hade nog plats bara för åtta…)

Xochicalco är (enligt min allvetande guidebok) en av de mest sevärda arkeologiska platserna i Mexiko och definitivt den mest besökta i Morelos (delstaten som Cuernavaca befinner sig i). På sin tid, runt 700-900 e.Kr. (dvs. innan Kolumbus) var Xochicalco en viktig stad, men den dog ut innan spanjorerna kom. Därför upptäcktes den relativt sent, först någon gång i början av 1900-talet. Idag har man grävt fram och restaurerat ungefär en tredjedel av staden.

Det som man idag kan se är främst det ceremoniella centrumet, dvs. pyramider som fungerade som tempel, några vanliga hus finns förstås inte kvar. Till de viktigaste sevärdheterna hör en pyramid med en befjädrad orm. Ormen var en mycket viktig gud, Quetzalcóatl. Soliga dagar lär också observatoriet vara värt ett besök. Typiskt nog var det mulet (eller på sätt och vis var det ganska tur, annars hade det säkert varit olidligt hett), så vi blev inte så hemskt imponerade av det.

Hur som helst var Xochicalco värt ett besök, speciellt när man har en antropolog som guide. Det är dock mycket tröttsamt att besöka arkeologiska platser, så vi blev alla helt slut (förutom läraren förstås). Därför var det bara de två tappraste, jag och den japanska flickan, som orkade ta oss runt hela platsen ända ner till spelplanen. På denna plan spelade man ett sorts bollspel. Tyvärr känner man inte riktigt till reglerna, men det finns saker som tyder på att man förflyttade bollen med höften eller armbågen och att det lag som vann offrades till gudarna (lite omvänt synsätt kanske, men enligt deras tro var det en stor ära att bli offrad och för gudarna dög endast de bästa, dvs. de som vann).

Besök hos Farbror Doktorn

För två veckor sedan blev jag ordentligt förkyld. Lite konstigt kanske med tanke på att jag borde vara van med kallt. Alla utisar har dock varit förkylda i något skede så jag antar att det inte bara är mig det är fel på. Antagligen har det något att göra med klimatombytet och den ständiga luftkonditioneringen att göra. Hur som helst blev jag sjuk och fick hosta. Min strategi var att vänta ut förkylningen och jag tänkte att det nog går över förr eller senare. Jag lyckades dock inte övertyga Mama Feli och Papa Berna (de som äger huset vi bor i) om detta. De hörde naturligtvis att jag hostade (ni som har varit med om min hosta vet att det kan låta ganska hemskt) och tyckte att jag skulle besöka en läkare. Eftersom jag i allmänhet försöker undvika att gå till en läkare så mycket som möjligt försökte jag övertyga dem om att min hosta inte är så illa som den låter och att om jag inte är bättre nästa vecka går jag till en läkare. Trots mina protester bestämde de att Papa Berna skulle köra mig till en läkare. Vi begav oss så iväg till en privat läkare som hade sin mottagning ganska nära vårt hus.

När vi kom fram var mottagningen förstås stängd (fast den borde ha varit öppen enligt de öppethållningstider som fanns på väggen), vad annat kan man vänta sig här. Som tur hade grannen numret till doktorn (det var faktiskt en ”doctora”, dvs. en kvinnlig läkare) så Berna ringde och frågade när hon skulle komma tillbaka. Svaret var att hon skulle komma om ”tio minuter” så vi satte oss ner på trottoaren för att vänta. Eftersom tio minuter sällan betyder mindre än tjugo tänkte jag att kanske hon kommer inom 45 minuter, 30 om vi har tur. Redan efter 20 blev Berna otålig och tyckte att vi skulle ringa på nytt. Svaret var att hon skulle komma tillbaka snart. Vi väntade så ytterligare åtminstone 20 minuter och han tyckte igen att vi skulle ringa. Jag tyckte det var lite onödigt men lät honom ringa ändå. Läkaren sade att hon just startat och skulle vara framme riktigt strax. Efter att han ringt ännu en fjärde gång kom hon så slutligen rusande men då var Berna nästan arg på henne. Fast vi väntat en timme sittandes på trottoaren tyckte jag inte alls att det var så farligt som han verkade tycka.

Läkaren var rätt ung, kanske i 30-årsåldern. Mottagningen liknade inte alls en läkarmottagning, snarare en frissa. Man såg rakt in i vänterummet från gatan, eftersom det bara fanns ett galler (ungefär som i ett fängelse) ut mot gatan, ingen riktig vägg. Som tur fanns det dörr till läkarens rum och vi gick in dit.

Läkaren frågade vad jag hade för fel och så kollade hon snabbt i halsen och öronen och inom ca 2 minuter hade hon konstaterat att jag har ”faringitis aguda”, dvs. en inflammation i halsen. Jag tyckte förstås att det gick lite väl snabbt, men inte kunde jag riktigt säga emot heller. Hon ansåg att jag behöver antibiotika så hon gav mig en spruta (de verkar vara väldigt ivriga att använda antibiotika här, en vän fick antibiotika mot en ögoninflammation som visade sig att inte var någon inflammation). Dessutom gav hon mig tre olika mediciner som jag skall ta flera gånger per dag. Jag känner mig nästan som en pensionär. Dessutom måste två av dem tas med mat, eftersom de är så starka. Jag tror inte att min mage riktigt gillar dem, men de verkar ändå fungera eftersom jag är så gott som frisk nu.

Hela besöket tog dryga 10 minuter och för det betalade jag 20 euro, inklusive två av medicinerna. Den sista medicinen måste jag själv köpa från apoteket. Jag gick därför till apoteket med mitt recept på trettio tabletter. Tyvärr hade de bara burkar med 20, så jag frågade om det är möjligt att köpa två burkar. Det var inget problem, trots att receptet endast var för 30 tabletter, men apotekaren tyckte att medicinen var så dyr (knappt fem euro) att det är bättre att jag tar en burk och kommer efter en till om det inte har gått om efter den första burken. Eftersom jag fick behålla receptet och de inte skrev något på det kan jag gå och ta ut hur många burkar som helst om jag vill. Jag har dock inte riktigt någon orsak till att göra det så jag tror jag låter bli.

Som tur överlevde jag läkarbesöket, men jag har ingen lust att gå tillbaka om det inte är absolut nödvändigt. Det verkade nog vara en bra läkare (trots att hon enligt visitkortet studerat på Kuba), men jag gillade inte riktigt att hon gav antibiotika och så många olika mediciner. Förhoppningsvis lyckas jag hålla mig friskare framöver.

Skolframgångar

Det är ett tag sen senaste inlägget, men oroa er inte, jag är fortfarande här! Den största orsaken till att jag inte hunnit skriva något är att de första proven var förra veckan. Här är systemet tre delprov samt en sluttent i varje kurs. Terminen är fyra månader lång, vilket innebär att vi har prov varje månad. Fördelen med systemet är att det inte blir så mycket att läsa till varje gång, men det räcker nog till ändå när allt är på spanska. Proven skall förstås också skrivas på spanska, men jag måste säga att det gick bättre än jag trott. Som tur får vi använda ordbok! Speciellt långa eller invecklade utläggningar blir det förstås inte, på grund av den låga nivån på språkkunskaperna och tidsbegränsningen. Vi skriver nämligen proven under lektionstid, dvs. vi har bara en och en halv timme på oss. Jag blev nog färdig i tid i alla prov, men jag brukar ofta vara bland de snabbaste ;).

Vi har redan hunnit få resultaten från proven och jag kan inte vara annat än nöjd. Två av lärarna tyckte att jag skrev mycket bra (eftersom ingen annan skryter för mig måste jag göra det själv ibland :)). Jag tror dock att de är lite snällare med oss utisar eftersom vi inte kan språket så bra. Dessutom är de betydligt generösare med poängen här än i Finland.

På allmänhetens begäran är jag tvungen att skriva lite om skolsystemet i allmänhet. Det blir säkert lika trist som det låter så det är tillåtet att hoppa över detta stycke :D. Tyvärr är jag inte så jätteinsatt ännu, men jag kan dela med mig av det lilla jag vet. I Mexiko är det inte lika vanligt att ta magistersexamen som i Finland, utan många nöjer sig med en kandidatexamen. Därför är studietiden också kortare än hos oss. En lustig detalj är att man räknar hur många terminer man studerat, inte år som vi gör. Det låter därför ganska hemskt att säga att jag är inne på min sjunde (!) termin. Får mig att känna mig ännu äldre… Mexikanska studerande är i genomsnitt yngre än oss eftersom de börjar studierna genast efter gymnasiet. På vårt campus finns förutom universitetsstuderande även gymnasieelever, så ibland känns det lite som att vara tillbaka i högstadiet.

I allmänhet är mexikanska studerande mycket flitigare än finska. Det beror delvis på att de betalar mycket (läs mamma och pappa betalar, och kan därför sätta lite press på sina ungar) för sin utbildning och delvis på att man är tvungen att göra saker hela tiden. En stor chock för en som kommer från slappa Finland är att närvaroplikten är så sträng. En kurs som går två gånger i veckan får man vara borta från endast fyra gånger. Dessutom får vi läxor här. Kan ni tänka er så jobbigt! Som tur är mina kurser inte så svåra, så hittills har jag överlevt.

En annan stor skillnad jämfört med Finland är att grupperna är mycket mindre. Här finns inga massföreläsningar med 200 deltagare, utan det rör sig kanske om 10-20 deltagare per kurs. I min historiakurs är vi endast fyra stycken! Fördelen är att det blir mera personlig undervisning, nackdelen att det märks väldigt snabbt om man sover ;). Sättet att lära ut skiljer sig inte så mycket från i Finland och det är helt okej att säga emot läraren om man är av annan åsikt.

Jag märker redan att det är mycket lättare att följa med på lektionerna nu än i början, men att göra anteckningar är fortfarande ganska jobbigt. Med tanke på tenterna är det bättre att anteckna på spanska, eftersom det är lättare att skriva tenten på spanska om man läst på spanska. Det tar dock minst dubbelt så länge som att skriva på svenska och det är mycket svårare att memorera hela meningar att skriva mer. Ofta blir det till att jag börjar på spanska men efter halva meningen har jag glömt hur det hette på spanska så jag fortsätter med svenska. Ibland smyger det in ord på andra språk också så det kan vara rätt kul att läsa till proven :).

Väderuppdateringar 2 – orkanfaran över

Det är roligt att ni läser min blogg och speciellt roligt när ni skriver kommentarer. Mera sånt! Jag är också intresserad av att höra vad som händer i Finland (så att jag kan vara ännu gladare åt att jag är här ;)).

Ni har säkert alla hört om orkanen Dean. Jag tror ni hörde mera om den än vad jag gjorde, faktiskt. Jag känner mig lite isolerad här ibland, eftersom jag varken har dagstidning, ser på TV eller hör på radio. Första gången jag fick veta om orkanen var faktiskt från Daniel. Hur som helst var det ingen egentligen fara här i mina trakter eftersom jag befinner mig mitt i landet ungefär (strax söderut om Ciudad de México). Helt säker kan man ju aldrig vara förstås, men alla som jag pratade med menade att vi är för långt från kusten och dessutom för högt uppe i bergen för att orkanen skall ta sig till oss.

Trots att vi inte direkt drabbades av orkanen fick vi nog känna av den. Redan natten till onsdag blev det kallare och när jag vaknade på onsdag morgon regnade det. Det är mycket ovanligt att det regnar på förmiddagarna här, tidigast brukar det börja vid femtiden och vanligtvis först vid nio eller tio på kvällen. Det regnade dock mer eller mindre hela onsdagen och det var kallt! Nåja, inte som i Finland, men ändå tillräckligt för att vi skulle klaga. Redan på torsdag blev det varmare och idag var det lika hett som vanligt. Vi klarade oss alltså undan orkanen rätt smärtfritt.

Vi är dock fortfarande inne i regnperioden, vilket betyder häftiga regn så gott som varje kväll/natt. För det mesta regnar det hårt och ibland åskar det också. I kväll är det en sådan kväll. Elen for faktiskt för en stund sedan, men lyckligtvis kom den tillbaka efter ca fem minuter.

Skolan rullar på fortfarande. De första proven börjar redan nästa vecka. Vid Tec har de nämligen ett system med tre delexamen och en slutlig, dvs. prov varje månad. Det innebär att på tisdag kan jag fira att jag varit en månad här i Cuernavaca! Tyvärr blir det inte så mycket firande eftersom jag har prov på onsdag och torsdag. Typiskt att man måste studera ibland också!

Maten börjar det gå lite bättre med nu. Jag har nu hittat det mesta jag behöver i MEGA (vi går alltid till MEGA och handlar, det finns åtminstone tre här i Cuernavaca. Som namnet säger är det en ganska stor affär där det finns det mesta). Vissa saker, såsom knäckebröd, surskorpor, leverlåda, leverkorv och färdigskivad ost (de har inga osthyvlar här heller, om någon kommer och hälsar på får ni gärna ta med en!) får jag tyvärr så lov att klara mig utan. Jag måste dock erkänna att jag inte använt spisen en ända gång ännu (gasspis…). Som tur har vi mikro.

Ännu har jag inte hunnit prova alla mexikanska specialiteter, jag blev lite avskräckt ett tag efter att ha provat på olika saker i skolans cafeteria och har därför hållit mig till pålitliga ställen såsom Burger King och Subway. Skolans sushi är dock ätbar och löjligt billigt jämfört med hemma (två euro för 10 bitar). När vi var i México provade jag dock på en mycket mexikansk maträtt, pozole. Det är en soppa gjord på ett slags majs och kött. Min pozole innehöll dessutom räkor. Soppan var mycket god och mättande. Den kan jag rekommendera!

Idag for jag med Johanna (från Finland) till Galerias (vårt favoritshoppingcenter, tyvärr ganska dyrt) för att hon skulle köpa en ny kamera. Naturligtvis frågade hon mig om råd ;). Det blev dock till att vi valde den som var snyggast :). Som vanligt spenderade vi en hel massa tid där. Jämt när vi åker dit eller till MEGA slutar det med att vi kommer hem minst två timmar senare än vi planerat. Hur som helst fick hon sin kamera och vi hann också med lite klädshopping. Vi avslutade dagen med det obligatoriska besöket på MEGA. Vi tog taxi tillbaka hem och jag sade till taxichauffören att vi vill till 3 de Mayo (stadsdelen som vi bor i). Oftast brukar vi säga att vi skall till Tec, men det har hänt sig att de velat ha mer betalt om vi väl framme vid Tec säger att vi vill ända hem (trots att vi bor nära, men man måste köra runt hela campuset). När vi körde på motorvägen frågade chauffören om vi känner till 3 de Mayo och jag svarade förstås ”claro”, helt i mexikansk stil (medge aldrig om det är något du inte vet). Sedan frågade han om vi är på rätt väg och eftersom jag inte hade någon aning svarade jag igen att vi var det. (Kort därefter körde bussen som vi brukar åka med om oss så vi var nog på rätt). När chauffören svängde av motorvägen började jag dock ana att vi inte svängt av på samma ställe som bussen brukar och därför kom in från ett annat håll. Vi erkände dock inte ännu att vi inte visste var vi var utan väntade tills chauffören frågade vart han skulle köra. Han märkte att vi var lite borta och vi svängde om. Jag tyckte ett tag att jag kände igen mig och sade åt chauffören att svänga men tyvärr ledde det oss inte närmare hem. Som tur hade vi en tålmodig chaufför och eftersom vi berättat att vi bor nära Tec sade han att han tar oss dit och så får vi berätta vägen därifrån. Slutligen kände jag på riktigt igen mig när vi körde förbi det bekanta Oxxo och jag sade igen åt chauffören att jag vet var vi är och hur vi skall köra. Han frågade flera gånger om jag är helt säker och jag försökte övertyga honom om att vi faktiskt skall svänga till vänster. Vi kom så äntligen fram och chauffören krävde inte ens mera betalt fast vi varit en god stund på villovägar! Hädanefter säger vi att vi skall till Tec när vi åker taxi :).

En glimt av världens tredje största stad

Cuernavaca har ett exemplariskt läge om man vill besöka Mexico City och dess 23 miljoner invånare (enligt Wikipedia världens tredje största stad efter Tokyo och New York, men jag tror ingen vet exakt hur många som bor där). Vi gjorde vår första, men garanterat inte sista, utfärd dit på lördagen. Resan ordnades av skolan, så vi var ca 25 utbytesstuderande som steg upp tidigt och hoppade in i bussen, nyfikna att se vad staden hade att erbjuda. Resan dit räcker endast en och en halv timme, så staden är ett perfekt resmål för en dag eller två.

Första anhalt var det historiska centrumet och vi började med att besöka Palacio Nacional, som tar upp en hel sida av det enorma torget Plaza de la Constitución. Tidigare bodde bl.a. Hernán Cortes och olika presidenter här, men för nuvarande har presidenten sitt kontor i byggnaden. Till den delen fick man förstås inte gå, men en stor del av ”palatset” var trots allt öppet för allmänheten. Den största sevärdheten är de enorma väggmålningarna av den (världs)berömda konstnären Diego Rivera (Frida Kahlos man). De var verkligen imponerande och värda ett nytt besök. De är så många och detaljerade att man kunde spendera en hel dag bara med att beundra dem.

Den norra sidan av torget tas upp av Latinamerikas största katedral, Catedral Metropolitana, som liksom Palacio Nacional och många andra byggnader i centrum varit på väg att sjunka ner i den sanka marken. På många ställen ser man hur husen står snett och inne i katedralen märker man att golvet lutar. Lyckligtvis har man nu lyckats stoppa katedralen från att sjunka längre ner.

Före lunch hann vi ännu med ett besök till ruinerna av aztekernas Templo Mayor, två tempel som står ovanpå varsin pyramid. Numera finns bara stenar kvar, som antyder var pyramiderna en gång stått, samt några figurer i sten. Det är ändå otroligt att föreställa sig hur det en gång kan ha sett ut.

Efter lunchen hoppade vi återigen in i bussen för att åka genom centrum, längs med paradgatan Paseo de la Reforma (av en slump (?) har gatan som Tec ligger på här i Cuernavaca exakt samma namn), som skapats med Champs-Elysées som förebild. Målet var det världsberömda Museo Nacional de Antropología. Tyvärr var det den tiden på eftermiddagen när man inte är som mest mottaglig för information, men vi kämpade ändå tappert för vår underbara guides skull. Vi hann bara se en liten del av museet, så vi har redan planerat in ett nytt besök dit. Museet berättar mycket ingående om alla kulturer som funnits i Mesoamerika, samt om dagens ”indígenas”, dvs. urinvånarna.

Efter museet var det tyvärr dags att bege sig iväg hemåt igen och vi tog adjö av vår guide och staden. I en stad som denna finns det naturligtvis tusentals saker att se och vi hade bara hunnit få en skymt av den. Nåja, vi lär återvända rätt snart. Ett första intryck kunde vi i alla fall skapa oss. Dessvärre var det inte enbart ett gott intryck. Det första som slår emot en när man kommer in till staden är den otroligt dåliga luften. Den är förstås en följd av de miljontals människor och bilar som finns där. Bättre blir det inte av att staden ligger i en ”gryta”, den är nämligen omgärdad av mycket höga berg. Att ta sig fram i staden är inte heller det lättaste p.g.a. av den otroliga mängden trafik. Ytterligare en följd av att staden är så stor är förstås brottsligheten. Ciudad de Mexico är ingen säker stad, men bara man inte åker till fel del av staden, vet vilka taxin man kan åka med och håller hårt i handväskan klarar man sig nog med sunt förnuft (hoppas jag i alla fall). Trots de negativa sidorna har staden otroligt mycket att bjuda på och jag tror att vi kommer att åka dit flera gånger ännu.

Hem kära hem

Det är redan flera dagar sedan vi kom tillbaka från Acapulco, men eftersom skolan satt igång på allvar nu har jag inte riktigt hunnit skriva inlägg i samma takt som tidigare. Nu har jag i alla fall satt in mina bilder på datorn och laddat upp några på bloggen, så den ser inte lika trist ut längre.

Resan till Acapulco tog hela fyra och en halv timme, men eftersom bussen var bra somnade vi ganska snabbt in. Precis som på alla andra ställen i Mexico där det finns luftkonditionering är den på för fullt så det var tur att jag i sista stund kom på att ta en tröja med mig, annars hade jag nog varit en isbit när vi kom fram. Väl framme slog dock hettan emot oss genast när vi steg ur bussen och vi svettades redan efter fem sekunder.

Första projektet var att ta oss till hostellet, som låg ca 10 km utanför Acapulco. Vi bestämde oss för att anlita en taxi och efter att ha fått ett bra pris bestämde vi oss för att hoppa in. Problemet var att i Acapulco är alla taxibilar av modellen VW bubbla (dvs. ännu mindre än de i Cuernavaca) och vi var sex personer + taxichauffören. Nåja, i Mexico är det inget problem, två fram och fyra bak och så iväg. Efter en lång och trång färd kom vi fram till hostellet, som visade sig vara ungefär den standard som man kan vänta sig för 8 euro natten. Tur att det bara var för en natt.

Svettiga som vi var bestämde vi oss för att genast rusa iväg till stranden, som låg ett par hundra meter från hotellet. Tyvärr blev vi avrådda från att simma eftersom strömmarna är så starka, men vi vågade oss på att vada lite i alla fall. Resten av dagen slappade vi på stranden med kokosnötter och hängmattor.

På kvällen tog vi en skumpig buss in till Acapulco. Vi strosade runt i staden men det vad vi såg lämnade inget speciellt gott intryck. Kort och gott är Acapulco en stad för turister. Vi hittade i alla fall till Starbucks och Burger King så kvällen gick inte helt förlorad. När vi skulle tillbaka hade bussarna redan slutat gå för kvällen, så vi klämde återigen in sju personer i en bubbla och genomled den långa vägen tillbaka till Pie de la Cuesta och vårt hostel. Där var det tyvärr så hett att vi inte sov speciellt bra.

Tidig uppstigning blev det trots dålig sömn. Vi hade bestämt oss för att undersöka Pie de la Cuestas enda sevärdhet, lagunen Coyuca. När vi steg ut ur taxin insåg vi dock att vi stigit upp tidigt helt i onödan. Det enda som fanns var en smutsig strand med en massa lösa hundar och lagunen. Den är berömd för att en av Rambo-filmerna spelats in där, men det gjorde inte lagunen mera sevärd. Vi blev erbjudna en dyr båttur med guidning runt lagunen, men efter att ha sett de skrangliga båtarna tackade vi bestämt nej och bestämde oss för att genast åka tillbaka till hostellet.

Efter att ha packat väskorna tog vi bussen in till Acapulco precis i tid för att se ”clavadistas” hoppa ner i havet från den 45 meter höga klippan La Quebrada. Eftersom vi var för snåla för att betala för att se spektaklet på nära håll såg vi inte så hemskt mycket, men det räckte till.

På grund av den otroliga hettan bestämde vi oss för att ta bussen till centrum och tillbringa resten av dagen i ett köpcentrum med luftkonditionering. När dagen var slut satte vi oss återigen i bussen (denna gång ännu kallare) för att styra kosan norrut mot Cuernavaca. När vi kom tillbaka kändes det faktiskt som att vi kommit hem igen, och nog var det skönt att få lägga sig i sin ”egen” säng!

Vamos a Acapulco!

Första veckan skola är över och eftersom det har varit så tungt tyckte vi att vi förtjänade att ta lite solsemester. Som tur är det ännu officiell semesterperiod här i Mexico ända fram till nästa vecka, så som studerande får vi åka buss för halva priset! Tur-retur-biljett till vårt resmål Acapulco kostar ca 16 euro och hostellet futtiga 8 euro per natt. Billigt med andra ord.

Annars har det inte hänt mycket spännande här. Det känns faktiskt som att jag skulle börja komma in i rutinerna snart. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men ännu räcker det nog med saker att göra, så det är ingen risk att det skulle bli någon lugn stund. Skolan har inte krävt så mycket hittills, men jag antar att det börjar nästa vecka. Det finns dock fortfarande en hel del smått och gott som måste fixas.

I går började min salsakurs. Vi var en hel del utbytesstuderande, men också många mexikaner, som bestämt oss för att lära oss salsa. Lätt kan jag inte påstå att det var, men än så länge hänger jag med. En och en halv timme salsa räcker dock till för att ta musten ur de flesta.

Varje onsdag är det billigare att gå på bio, så vi bestämde oss för att än en gång åka till Galerias Cuernavaca. Vi gick runt i butikerna före filmen, men det är faktiskt rätt dyrt där. Men det känns precis som om man var i Europa, med undantag för att de flesta andra är mexikaner och att man får röka inomhus. Filmen vi valde var Evan Almighty (fortsättning på Bruce Almighty), dubbad till spanska. Vi trodde dock inte att den skulle vara så populär som den tydligen var, så när vi kom in i salen fanns det bara ett fåtal sittplatser kvar och naturligtvis inga bredvid varandra (här får man ingen speciell plats när man köper biljetten, utan det är den som hinner först som väljer). Vi fick åtminstone sitta och det gick bra att förstå filmen fast den gick på spanska.

Imorgon bär det alltså av till Acapulco. Det innebär tidig väckning och runt fyra timmar i buss. Förhoppningsvis kan man beundra landskapen på vägen. Eller sova.

Väderuppdateringar

Jag har nu upptäckt den dystra sanningen om vädret här i Cuernavaca . Det är inte alls så att det bara regnar sent på kvällen eller natten. Igår åkte vi nämligen in till stan för att ta passfoton som krävs för att få registrera visumet. (Jag ser helt skräckslagen ut på fotona för fotografen sade att jag måste försöka hålla ögonen öppna och tydligen överdrev jag lite.) Vi hade bara hunnit stiga av bussen så blev den japanska flickan som jag var med stungen av ett bi. Eller i alla fall tror vi att det var ett bi. Eftersom det tog jättesjukt rusade vi genast iväg till ett apotek och till råga på allt började det regna på vägen. Och inte vilket regn som helst, här är det skyfall som gäller. Kvinnan vid apoteket försökte lugna ner japanskan genom att säga att bettet inte är farligt, det kommer bara att svälla upp och värka i några dagar. Inget farligt alltså… När vi kom ut igen såg vi följderna av regnet: vattnet forsade fram på gatorna och det fanns inte en torr fläck någonstans.

Jag hade bestämt mig för att försöka hitta affären där jag köpt mitt ofungerande telefonkort, regn eller inte, så vi gav oss iväg ut i vattenpölarna. Som tur avtog regnet efter en stund, men det hjälpte inte sökandet. Efter att ha irrat gata upp och gata ner och ha rådfrågat tyskarna och sökt ytterligare en stund hittade vi så slutligen affären. Jag redogjorde för mitt problem och beskedet var att kortet inte alls är använt, det måste aktiveras på ett ställe som är en bit utanför centrum. Får se om jag orkar ta mig dit, det här har redan tagit så lång tid. Dessutom har jag ju redan ett fungerande kort, så vad skall jag göra med ett annat som har annat telefonnummer? Jag frågade om jag kunde få pengarna tillbaka, men det gick förstås inte. Den här gången fick jag i alla fall något sorts kvitto på inköpet.

Senare på kvällen skulle vi äta middag med tyskarna och jag trodde att vi hade mycket tid kvar, men det visade sig att min klocka hade stannat! Lite konstigt nog med tanke på att jag bytte batteriet (i Finland) för två veckor sedan… Vi hann i alla fall i tid till restaurangen och maten smakade gott. Den liknade dock mera finländsk mat än mexikansk ;). Jag åt kycklingbröst fyllt med spenat och tillbehören var potatismos, kokta grönsaker och svampsås (med kyckling!?!). Billigt blev det trots att det var en riktig restaurang.

Jag har nog tänkt lägga upp några bilder här, men jag måste ta dem först ;). Nu har jag i alla fall gjort en karta där jag märkt ut var jag bor och var universitetet ligger. Här är länken: http://maps.google.com/maps/ms?ie=UTF8&hl=en&msa=0&msid=107685020887783899215.0004372846fe7ce502855&ll=18.872179,-99.211864&spn=0.005025,0.006448&t=k&z=17&om=1

Åska!!

Vilken sval och bra dag, tänkte jag när jag gick till skolan, eftersom det var lite mulet och därför inte lika stekhett som vanligt. Tyvärr måste jag nog säga att jag trots allt föredrar de stekheta dagarna. Nu har det nämligen börjat regna och åska. Regnet är väl okej, fast jag hade fått för mig att det endast regnade sent på kvällen och på natten här. Det har det nämligen gjort så gott som varje dag sedan jag kom, men jag har inte varit ute en endaste gång när det regnat. Tydligen kan det regna också andra tider på dygnet. Regnet är dock inte så farligt, det är bara det att jag inte har något paraply (i och för sig vet jag inte om det spelar någon roll, för man vill ändå inte gå ut i det här regnet, för det spiller verkligen ner). Värre är det dock med åskan. Det här är ärligt talat det värsta åskväder jag någonsin varit med om! Tur att jag inte är rädd för åska, för då skulle jag ha dött av skräck vid det här laget. Det dundrar så hårt att hela huset skakar. På riktigt. Och vilket ljud! Man skulle behöva hörselskydd! Det beror säkert delvis på att det finns så mycket berg här runt omkring att det låter så högt.

Nu verkar det värsta vara över, men regnet öser fortfarande ner. Jag som tänkte gå till skolan ännu i kväll. Får vänta och se hur det blir med den saken. Det är som med allt här, bara man har rätt attityd så ordnar sig det mesta.

Shopping

Äntligen hemma efter en ännu en lång dag. Eftersom jag har lektioner varje dag var denna söndag vigd för shopping (här i Mexiko verkar alla butiker ha söndagsöppet). Lättare sagt än gjort dock, när man inte vet var något finns. Klara (från Tyskland) hade frågat mamman i familjen där hon bor hur man kommer till något varuhus e.d. Svaret var att ruta 14 (här kallas bussarna för ruta, betyder egentligen väg) tar oss ända fram till Sanborn’s (stort varuhus) och Wal-Mart. När vi åkt i närmare en halv timme och inget Walmart hade dykt upp frågade vi som tur busschauffören om bussen verkligen går dit och det visade sig förstås att det gör den inte och att vi dessutom betalat för lite (bussbiljettens pris är nämligen beroende av sträckan). Den vänliga busschauffören berättade dock hur vi skulle ta oss ända fram, efter att vi betalat det som fattas förstås. Vi kom så slutligen fram, men något Sanborn’s hittade vi inte och Wal-Mart var en stor besvikelse. Lite saker och inte alls speciellt billigt. Eller nog billigt jämfört med hemma, men bara för att alla säger att Mexico är så billigt så väntar man ju sig också superbilligt och blir besviken när det inte är halva priset jämfört med hemma.

Vi bestämde oss för att åka till Galerias Cuernavaca istället, ett nytt stort shoppingcenter där det finns det mesta. Taxin tog oss snabbt fram och överlyckliga över att ha funnit ett ställe som påminner om Europa siktade vi genast in oss på det såå mexikanska Starbucks. Gott var det i alla fall och en hel del billigare än hemma. Efter att ha vilat upp oss en stund var det dags att ta itu med Telcel. I fredags köpte jag nämligen ett prepaid-kort för att kunna ringa här i Mexiko, men eftersom det redan gått två dagar utan att det fungerade ville jag förstås veta vad felet var. Efter mycket funderande kom försäljaren fram till att mitt kort var gammalt och att någon annan alltså redan använt det. Jag hade blivit lurad, med andra ord. Typiskt, så går det när man är en blond och lättlurad utlänning. Nåja, inte mycket att göra åt saken, jag köpte ett nytt kort och blev så glad över att jag äntligen kan ringa här utan att betala tre euro i minuten att jag nästan glömde bort att jag blivit lurad. Visserligen sade den vänliga försäljaren att jag kan gå tillbaka till samma affär där jag köpte kortet och kräva pengarna tillbaka. Lättare sagt än gjort dock eftersom jag inte fick något kvitto fast jag begärde ett och inte heller har någon aning om var affären i fråga ligger. Måste fråga tyskarna, kanske de minns. Jag tror dock det är lättare att leva med förlusten, lite över tio euro, än att hitta tillbaka. Det som stör mig mest är att jag blev lurad. Men knappast är det sista gången…

Vi gick runt i affärerna en stund och konstaterade att här är det europeiska priser som gäller. Dyrt med andra ord. Som tur fanns en MEGA på andra sidan vägen. Tredje gången gillt, tänkte vi och hoppades att vi skulle hitta allt vi behövde där. Tyvärr var klockan vid det här laget redan över sju och vi var rätt trötta. Vi kämpade dock tappert och jag lyckades hitta ungefär hälften av sakerna på min lista. Problemet med dessa mega-marketar är att det finns så mycket att det krävs karta och kompass för att hitta rätt och trots det finns inte det man vill ha. Fördelen är att man får dagens motion när man går upp och ner längs gångarna.

Eftersom största delen av bussystemet fortfarande är outforskat (finns inga busskartor, man får reda på enbart genom att fråga och har man tur kommer man rätt tredje gången) bestämde vi oss för att ta taxi. Delat på flera kostar det nästan ingenting. Visa av tidigare erfarenheter frågade vi först vad det kostar att åka tillbaka hem (om man inte frågar på förhand blir man tvungen att betala det de kräver, vilket oftast är alltför mycket om man är utlänning). Svaret fick oss att skratta: chauffören krävde 60 peso! Hutlöst, sade vi, som visste att det inte skall kosta mera än 35-40 peso (2,50 euro, för det priset får man inte ens sätta sig i en taxi i Finland). Han gick dock inte med på mindre än 50, så vi sökte upp en annan taxi, som gav oss det rätta priset, 35 peso. Det lönar sig verkligen att ta reda på vad saker och ting kostar på förhand, annars är det så gott som garanterat att man blir lurad bara för att man är utlänning.

Överlag var dagen lyckad, och nu är det dags att gå och sova eftersom i morgon är den första ”riktiga” dagen. Som tur är det mjukstart för mig, endast en och en halv timme lektion. Kursen handlar om business i Mexiko och förhoppningsvis kommer det att bli intressant.

Bergsbestigning och mystisk glass

På dagens program stod besök i en liten by nära Cuernavaca. Fram till lunch var programmet valfritt, man kunde t.ex. välja att bestiga ett berg, Tepozteco, med en pyramid på toppen. Intressant, tänkte jag och bestämde mig för att göra det. Så högt kan det ju inte vara, eller? Så hemskt högt var det faktiskt inte heller, endast ca. 400 meter uppåt från byn (som låg på ca 2000 meters höjd) men TUNGT! Jag hade tänkt mig att man skulle gå upp för en stig, men det var stenar precis överallt och på vissa ställen var det verkligen brant. Redan efter fem minuter var vi genomsvettiga och då hade vi bara börjat. Som tur var det ganska skuggigt där vi gick, om vi hade haft sol på oss hade vi antagligen dött. Det tog ca en timme upp till toppen, men väl framme var vi mycket stolta över oss själva och nöjda över att vi klarat det. Utsikten var fantastisk! Tyvärr är det aldrig samma sak på foto. Pyramiden var dock en besvikelse, rätt så liten och inget speciellt egentligen. Vi fick i alla fall lite vila innan det var dags att klättra ner igen. Som tur var det inte riktigt lika tungt, men jag tror nog ändå att vi kommer att ha sjuka ben imorgon!

Som lön för mödan åt vi på en mexikansk restaurang. Det var stående bord med flera olika mexikanska specialiteter. Tyvärr har jag ingen aning om vad det var jag åt. Gott var det, men jag måste ärligt säga att jag inte är så hemskt imponerad av den mexikanska maten ännu. Allting verkar vara mycket ohälsosamt. Kanske jag inte har varit här tillräckligt länge ännu.

Efter maten gick vi till en glassbar, eftersom Tepoztlán är berömt för sin glass. Man kunde välja mellan åtminstone 60-70 sorter, tala om beslutsångest! Glassen var helt okej, men väldigt olik det som jag skulle kalla glass. Det här var mera som sorbet. Eller som is med smak i. Helt okej dock.

Min väska är här!

Jag har endast varit här i tre dagar, men det känns nog som tre veckor. Inte för att jag hittar nånstans ännu, eller vet var nånting finns, men det är så mycket som händer hela tiden. Det är redan svårt att komma ihåg vad som hände igår ;).

Jag trivs fortfarande jättebra här, men det är lätt att bli missmodig eftersom det är ganska mycket som går emot mig just nu. Men de problemen uppvägs av de bra sakerna! En god nyhet är att jag fick min väska igår! Jag gick till International Office för att fråga om väskan hade kommit ännu, men hon var inte där så jag satte mig för att vänta. Under tiden ringde en vakt från porten och sade att min väska hade kommit dit! Och jag behövde inte ens bära den hem själv (skulle ha varit ganska jobbigt p.g.a. att vägen är i så dåligt skick) för en annan studerande bar den hela vägen åt mig. Lyxigt eller hur ;) Jag tyckte nog lite synd om honom, men inte kan man ju tacka nej till hjälp.

Idag har det varit en lång dag. Först gick jag till skolan för att byta ut kurserna och för att delta i ett onödigt infotillfälle. Sedan åt vi lunch på ett jättetrevligt ställe riktigt nära oss. Jag fick tre-rätters-lunch med kaffe för 50 peso, dvs. ca 3,50 euro! Efter det åkte vi in till centrum och gick omkring en stund. Vi satt på ett café och det kom en typ och sade att de skulle filma in en film vid bordet bredvid oss och att vi bara skulle uppföra oss helt normalt. Det är förstås lite svårt när man har chansen att synas i en film! Vi köpte alla varsitt prepaid-kort, men mitt funkade inte! Alla andras fungerade genast, men inte mitt. Typiskt. Gubben sade att det kan ta en timme och att jag skall komma tillbaka om det inte funkar. Efter en timme var vi dock så långt ifrån butiken där jag köpte kortet så vi gick till en annan och gubben där sade att det kan ta upp till fyra timmar! Nu har det gått mycket mera än så och det funkar fortfarande inte så jag måste försöka få utbytt det på något sätt…

Imorgon ordnar Tec en utflykt åt oss till en stad som heter Tepoztlan. Den ligger rätt nära Cuernavaca och vi skall vara där hela dagen och bestiga ett berg, besöka marknaden etc. Det lär vara ett mycket fint ställe, populärt bland turister i alla fall. Vi kommer att vara borta hela dagen så det gäller att ta bekväma skor och mycket solkräm med! Tur att jag fått tillbaka min väska.

En annan sak som jag är jättetacksam för är att jag bor på ett så bra ställe. Felipa, hyresvärden, är mycket trevlig och hjälpsam och allting fungerar som det skall. Jag har tillbringat ungefär fyra timmar av dagen med tyskar som söker ett ställe att bo på. De bor på ett hostel i centrum och söker något närmare Tec. Jag följde med för att jämföra och se vad det finns för ställen och konstaterade att vårt ställe är riktigt bra. Det finns gator som är mycket finare, men vi bor så nära Tec och här finns allt vi behöver. Så hemskt billigt är det ju inte, men eftersom det bara är för de första fyra månaderna är det värt det.

Nu skall jag försöka packa upp resten, jag hann inte med det igår trots att jag inte har mycket (bara 20 kg visst är det otroligt!). Sedan är det nog sängdags eftersom vi måste stiga upp tidigt imorgon. Tur att söndagen är ledig så att vi hinner vila ut oss lite före allvaret börjar! Och det kommer verkligen att bli allvar, för alla mina kurser är på spanska! Dessutom har jag anmält mig till en grundkurs i salsa och en kurs i något som har med dans att göra, fast jag vet inte riktigt vad det är. Roligt skall det bli i alla fall!

Varmt och kallt

Så var första ”skoldagen” avklarad. Kurserna börjar först på måndag, men idag har vi haft en dag fullspäckad med information om allt möjligt, från säkerhet till utfärder. Känns lite som att börja på nytt.

Först på agendan var ”Spanish Placement Test”. Lite nervöst kanske eftersom resultatet i testet avgör om man får delta i kurser på spanska eller inte. Jag hade dock inbillat mig att det inte skulle vara speciellt svårt och eftersom jag är så bra ;) oroade jag mig inte alls. Testet var faktiskt svårare än jag trodde och till råga på allt så tänkte tiden ta slut. Antagligen trodde de inte att någon skulle klara av den sista delen, eftersom svårighetsgraden ökade efterhand.

Sedan gav våra ”cuates” (ungefär som tutorer) oss en rundtur på campus. (En av cuaterna är Gerardo, som studerade vid ÅA i höstas!) Det är inte speciellt stort, men jag är helt borttappad ändå. Ända tills nu var jag faktiskt besviken på vädret här. Jag frös t.o.m. under spanskatestet! Men efter att ha stått i solen i 10 sekunder svettas man så att det rinner av en. Jag hoppas verkligen att min kappsäck kommer fram imorgon så jag skulle få lite svalare kläder. Efter rundturen på campus åkte vi in till el centro med buss (ganska intressant färd eftersom vägarna är i extremt dåligt skick på sina ställen). Bussen är jättebillig, från campus till centrum kostar det 5 pesos, dvs. ungefär 30 cent. Cuernavaca verkar vara en trevlig stad och det finns många fina ställen att se i centrum. Det första intrycket var dock mycket kaotiskt. Jag har absolut ingen aning om var någonting finns. Med andra ord skulle vara dags att skaffa sig en karta. Men ingen fara, jag är ju trots allt i Mexico och det här är bara min första dag! Kan knappt tro det, så mycket har hunnit hända redan.

Jag har hunnit med att smaka på den mexikanska maten också. Jag försöker dock akta mig för magsjuka o.d. så jag försöker att äta lite lättare nu i början. Tyvärr verkar det inte finnas någon bra mataffär här nära, men det finns en oxxo som har öppet dygnet runt. Där har de dock mest ohälsosam mat, så eftersom morgondagen är lite ledigare än idag skall vi fara till någon supermercado som pojkarna varit till. Det blir kanske att åka dit en gång i veckan och handla och sen får man köpa småsaker vid oxxo.

Hittills har allt gått riktigt bra, men det är faktiskt jobbigt med hettan. Det går åt mycket vatten! Som tur har de något slags filtersystem på kranen i vårt kök så man kan dricka kranvattnet. Bara idag har jag dock varit tvungen att köpa 2 flaskor trots att jag hade med mig vatten hemifrån på morgonen.

Som sagt så är det hett här ;), det hade jag ju väntat mig. Vad jag inte var förberedd på var kylan. I alla bättre butiker och i de flesta byggnader på Tec (min skola) har de supereffektiv luftkonditionering. Man börjar faktiskt frysa när man kommer direkt utifrån. Här hemma är det dock inget problem. Vi har upp fönstren och på fläktarna för fullt men det är ändå mycket varmt. Men jag klagar inte! Ännu.

Imorgon är det som sagt en lugnare dag, men vi skall göra viktiga saker som att välja kurser! Därför borde jag nu sätta mig ner och fundera på vilka kurser jag skall ta… Inte alldeles lätt. Under tiden som jag skrev det här har det hunnit bli mörkt, det går verkligen snabbt här! Och det blir verkligen kolmörkt, lite ovant för en som kommer från den finska sommaren.

Framme!

Efter en LÅÅÅNNNGGG resa (sammanlagt 36 h om man räknar från dörr till dörr) är jag slutligen framme i staden som jag skall tillbringa de kommande 10 månaderna i. Förutom några mindre incidenter har det gått bra och stället är mycket bättre än jag väntat mig! Just nu sitter jag i vår våning och använder mig av det trådlösa (!) internetet som finns här. Jag har eget rum som verkar helt ok, ganska stort t.o.m. och eget badrum! Lyxigare än i Åbo med andra ord, där har jag ju inte ens någon dörr!

Eftersom klockan börjar närma sig 11 och vi skall upp tidigt imorgon (dessutom är klockan närmare sju på morgonen finsk tid) tänkte jag inte skriva mycket, men jag ville ändå dela med mig av mina första intryck av mitt nya hemland.

I Helsingfors gick allt bra och flyget anlände i tid till Paris, vilket jag var oerhört tacksam för eftersom jag bara hade 50 minuter på mig att byta till nästa flyg. Jag följde skyltarna till terminal 2C men mittiallt stod det en massa folk i vägen. ”Fransmän…” hann jag tänka innan jag såg upp och såg att orsaken till folksamlingen var att 6-7 st. poliser med vapen blockerade vägen. Då stannade jag också upp förstås. Jag vågade inte fråga varför vi inte fick gå till terminalen så jag stod bara där och väntade med alla andra. Som tur var det en hel hop mexikaner där också som jag antog skulle med samma flyg så jag väntade bara tålmodigt tills vi fick gå vidare. Jag hann med planet och vi startade slutligen en timme försenade. Flyget var så trist som det kan bli men vi fick i alla fall mat. När vi flög in över Mexico var vädret klart och landet såg verkligen imponerande ut. Tyvärr blev det mulet sedan så vi såg inte så mycket av Mexico City från luften.

Första anhalt på flygplatsen var migrationsdisken. Det visade sig att jag fyllt i fel blankett men jag fick en ny och ställde mig sedan i den enorma kön. Den gick trots allt rätt snabbt och jag fick min stämpel i visumet utan problem. Sedan var det bara att vänta på bagaget. Jag väntade och väntade… och väntade. Efter att så gott som alla andra hittat sitt bagage och ställt sig i kön till tullen gav jag upp hoppet om att min väska skulle komma åkande på bandet och ställde mig i kön för att anmäla att min väska var borta. Som tur var gubben bakom disken trevlig och han upplyste mig om att väskan fortfarande är i Paris och kommer ”mañana”. Så förhoppningsvis får jag den inom denna vecka. Åtminstone vet jag ju var den är. Nästa anhalt var tullen och det som jag oroat mig mest för, men det gick riktigt smärtfritt (efter att ha köat en god stund förstås). Jag tryckte på knappen och det lyste grönt så det var bara att gå. Vid det laget var klockan nästan sex så jag fruktade att de som skulle vänta på mig skulle ha gett upp och jag var just på väg att ringa skolan när jag såg en pojke med en liten skylt som det stod universitetets namn på. Vi väntade ännu på flygplatsen i närmare en och en halv timme på någon som aldrig dök upp men åtminstone fick jag växlat mina pengar under tiden.

Efter att ha gett upp hoppet om att de som vi väntade på skulle komma tog vi bussen till Cuernavaca. Det är första gången jag hamnat att gå genom en metalldetektor för att få åka buss. Dessutom kollade de alla väskor och filmade oss innan vi åkte iväg. Väl i bussen kunde jag dock konstatera att jag trots allt inte är så långt borta hemifrån. De visade en film av Renny Harlin och på sätet framför satt en som pratade svenska i telefonen.

Trafiken är precis så kaotisk som jag väntat mig att den skulle vara och under en färd används tutan ungefär lika många gånger som man i Finland gör under en livstid. Men allt gick bra och vi kom helskinnade fram till Cuernavaca. Tyvärr regnade det jättehårt och jag somnade dessutom på vägen så mina första intryck av Mexico är något suddiga. Mycket folk, kallt och regnigt var det i alla fall i Mexico City, men när vi kom till Cuernavaca blev det som tur varmare. Min hyresvärd och hennes man kom och hämtade mig. Med sig hade de en kanadensisk flicka som också skulle bo på samma ställe. Här skall bo ännu en kanadensare och sedan en vecka tillbaka bor det två australiensare här också. Fem personer, fyra sovrum, tre badrum, kök, vardagsrum och Internet! Tyvärr kan de andra inte just alls någon spanska så vi har pratat engelska. De verkar i alla fall mycket trevliga och pojkarna som redan varit här en vecka känner till ällena ganska bra.

Att tala spanska har för övrigt gått bättre än jag trodde! Tills vi kom till vår lägenhet har jag bara pratat spanska, men som sagt så pratar de som jag bor med enbart engelska. Inte har jag kunnat säga så mycket, men jag hade inte väntat mig att kunna säga just något alls så jag har redan överträffat mig själv.

Hittills måste jag säga att allt verkar nästan för bra för att vara sant. Pojkarna berättade just åt mig att hela lägenheten, inklusive våra rum, städas en gång i veckan. På samma gång byter de lakan. Handdukar måste vi ha själv, men eftersom jag inte har mitt bagage har jag fått låna handdukar av hyresvärden. Hon verkar jättetrevlig, tyvärr var vi bara så trötta när vi träffade henne så jag vet inte vad hon tycker om oss… Det enda minuset är min dusch, som jag just provade. Men det kom varmt vatten! (Som ni märker har jag inte haft speciellt stora förväntningar på stället.)

Nu är det sovdags, imorgon är ju första skoldagen! Som tur ligger skolan mycket nära, ca. 5 min uppförsbacke från vårt hus.

Entré i bloggvärlden

Första inlägget på min blogg. Första inlägget på en blogg överhuvudtaget. Någonsin. Ända sedan det blev vardag att även privatpersoner bloggar om sitt eget, privata liv har jag har förundrat mig över hur någon kan ha intresse av att läsa om någon annans liv och därför bestämt hållit mig utanför denna bloggarnas värld. Avhållsamheten har varit strikt, jag brukar inte heller läsa andras bloggar. Men skam den som inte kan ändra sig! Eftersom jag om ganska exakt sex dagar (!) sätter mig på ett plan med destination varmt land långt bort (vink: se bloggens rubrik) för att där tillbringa tio (!!) underbara månader tänkte jag att även andra skulle kunna tänkas vara intresserade av att läsa om vad jag råkar ut för där. Och om ingen annan är intresserad av mina strapatser får detta bli ett minne för mig själv.

Det återstår alltså ytterst kort tid tills jag åker iväg och alltför mycket skall fixas innan det. Jag tänker inte bli så privat att jag räknar upp allt, men bland de mindre trevliga sakerna finns packning, papperskrig och avsked. Helst skulle jag slippa det sista och bara ge mig av utan att behöva säga hejdå, men jag tror inte det skulle uppskattas av alla.

Eftersom jag borde ha packat minst hälften ikväll (hur det skall gå till, när jag packar tar det alltid minst dubbelt så länge som jag räknat med och i det här fallet tror jag vi kan räkna med det tredubbla) är det bäst att jag sätter igång omedelbart. Dessutom tror jag ni är mer intresserade av att läsa om vad som händer när jag väl är framme i Mexiko än om vad jag ännu måste göra innan jag kan hoppa på flyget.

Det är alltså bara att se fram emot mitt nästa inlägg. Kom ihåg att ni hemskt gärna får kommentera, jag vill ju också veta hur ni har det där hemma i kalla och trista Finland!

¡Hasta luego!